Varför kan inte allt vara som när man minns det bäst

Idag väcktes jag utav en väldigt tråkig nyhet. Nyheten var att min underbara tax sedan 14 år avlivats. Först, undertiden som jag pratade med mamma så kändes det inte så farligt, Tussan var gammal och sjuk så det var egentligen bara skönt. Sen fick det sjunka in lite, visst det var skönt att hon slapp lida mer men jag blev och är fortfarande fruktansvärt ledsen över att inte ha min hund, min vän kvar längre.

För att krydda det hela och för att spinna vidare på inläggets titel kan jag berätta att jag inte trivs på jobbet. Tidigare har detta känts som ett andra hem för mig men inte i år. Det är shismer och jag ser inte längre charmen med det. Jobbet är inte dåligt så utan det där uhmpfet som varit tidigare är borta.

Ska bli skönt när hösten närmar sig så att man kan åka hem och krama om den sista hunden man har kvar i livet (än så länge iaf, det kommer flera men ingen som Tussan) för i nuläget är jag bara kvar för pengarna.